CEREMONI FÖR NAMNGIVNING OCH ERKÄNNANDE

Alla ni som nu

samlats här, kom närmare.

Syftet med denna sammankomst

är följande:

Att erkänna

och namnge

detta barn

Född till detta universum

genom två individers handlande,

(faders namn) och

(moders namn).

 

Född till ett arv,

som när det förlänas

på rätt sätt,

ger honom/henne

kunskapen och rätten

att göra vad han/hon själv vill.

 

Upphöjt,

okränkbart, är det som han/hon

beslutar längre fram i livet.

 

Hos vårt släkte,

det släkte som kallas människan,

är det sed

att när ett barn är litet

och ännu osäkert

om de seder och bruk

som gäller i den grupp

och i det område

som det nu har anlänt till,

att en annan och mer

vuxen person, som känner

alla vägar och stigar,

fallgropar och fällor,

som denna livstid kan rymma,

åtar sig ansvaret

att bistå barnet

under dess uppväxt.

 

I vanliga fall förväntas detta inte

vara en betungande uppgift.

Det finns dock en omständighet

här som det kan vara klokt

att dröja vid.

 

Och det är helt enkelt detta:

Skulle det inträffa att

båda föräldrarna lämnar

den väg som de nu

står inför (ty kroppar är

blott sköra ting och

i livets många skiften

kan olyckor ske).

 

Om så skulle ske,

är det dessa personers plikt

att träda in

och ta dessa två

föräldrars plats,

trots att de ej har blodsband

med barnet,

för att,

enligt här givna löften,

åta sig

att ge detta barn

en fullständig

och noggrann fostran,

tills barnet har vunnit full kännedom om sina rättigheter.

 

Finns det någon här

som har lovat detta?

Bra!

 

Ni har hört mig beskriva,

inför barnet, föräldrarna

och de här församlade,

den plikt som ni,

(gudfaderns namn)

och (gudmoderns namn),

har åtagit er. Jag ber er nu att ärligt svara mig.

Jag ber er nu att svara mig direkt.

 

Lovar du, (gudfaderns namn),

och du, (gudmoderns namn),

att ge detta barn,

som ännu ej fått något namn,

all tänkbar hjälp

så att det får all den vägledning

det behöver

för att förverkliga sitt arv?

Gör ni?

Bra.

 

Och ni föräldrar,

(faderns namn)

och (moderns namn),

godkänner ni

att de kan träda i ert ställe?

Gör ni?

Bra.

 

Må det bli så.

Det är nu ett avtal.

Och nu skall barnet

ges sitt namn.

 

Har ni fyra

såsom de nu

mest berörda

– ni genom blodsband

och ni genom löfte –

enats om ett namn?

Tala då om det för mig.

 

Får jag hålla barnet?

 

Hej på dig och

välkommen hit.

Det namn du får här

är ditt, och du kan använda

eller förkasta det

som du behagar.

Det är vår gåva till dig.

 

Till alla ni som är här idag

vill jag säga, att det har talats

å detta barns vägnar,

och löften har givits

av båda föräldrarna

och av dessa två,

som genom sin villighet

nu har samtyckt

till ansvaret

att se till att lilla

(barnets namn)

får allt det som vi,

som är av samma släkte,

bakgrund och natur, kan skänka.

 

Och ni vittnen,

måste också veta

vad denna gåva innebär.

I korthet är det:

att han/hon skall ges alla

möjligheter att förstå

de regler enligt vilka vi spelar

det spel som kallas livet.

Vidare skall vi alla

som är närvarande här,

efter bästa förmåga,

ge den ledning

och den kunskap

som vi själva samlat

på vår väg.

 

Kom dock alltid ihåg detta:

Lilla (barnets namn)s liv är (HANS/HENNES) eget.

Och till sist

är det han/hon själv som väljer

den bana som han/hon vill följa,

det spel som han/hon vill spela.

Och om han/hon

längre fram beslutar

att vända sig bort från

det som i våra ögon

synes vara det enda spel

som är värt att spela,

är också detta hans/hennes rätt.

 

Vår uppgift är att undervisa

och se till

att han/hon i sinom tid

uppnår den friheten

att han/hon själv kan göra

en god och riktig bedömning

av sin egen framtid.

 

Vi hjälper, vi undervisar,

och genom våra färdigheter

ingjuter vi

hos vår nästa

förmågan att förstå.

OCH DET ÄR ALLT.

 

Låt ingen säga:

”Du måste göra si och så,

för det har vi bestämt.”

 

Må det bli så.

 

Genom att bevittna denna namngivning,

ger ni uttryck för

att ni till vår grupp

härmed välkomnar

och erkänner (barnets namn),

vilket är vad han/hon nu heter.

 

Så nu som avslutning vill jag be

att alla närvarande säger ”Hej”

och hälsar (barnets namn) välkommen.

Bra.

 

Moder, tag ditt barn

nu erkänt

och välkomnat här.

 

När vi nu skiljs åt,

ska vi inte glömma,

då vi möter (barnets namn) igen,

att vi välkomnade honom/henne

hit denna dag.

 

Tack.

L. Ron Hubbard